Språkpolitik i Finland och Sverige – en överblick över skillnaderna

26.9.2022 Eva-Maria Enola

Språklagstiftning och minoritetsspråk är betydande skillnader i språkpolitiken i Finland och Sverige. I Finland har de nationella språken definierats i lag sedan 1919, medan det i Sverige inte fanns någon sammanhållen officiell språkpolitik före 2009.

Språk och samhälle hänger starkt ihop. Detta avspeglas bland annat i hur språkpolitiken ser ut i olika länder. Finland och Sverige har en lång gemensam historia. I likhet med andra nordiska länder har våra länder en liknande språkpolitik. Men det finns även några intressanta skillnader.

De största skillnaderna gäller själva språklagstiftningen och det som juridiskt kallas minoritetsspråk. Finland har varit ett tvåspråkigt land sedan 1919. Då fastställdes finska och svenska som officiella språk i grundlagen. I Finland har var och en ”rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk ska tryggas genom lag”. I Sverige, som har präglats av en mycket större kulturell mångfald än Finland sedan senare hälften 1900-talet, fanns ingen sammanhållen officiell språkpolitik före 2009. Trots att svenska entydigt varit och är majoritetsspråk i Sverige definierades det inte som ett officiellt språk förrän språklagen trädde i kraft 2009.

Minoritetsspråkens ställning

I Sveriges språklag fastslås svenskans ställning som landets huvudspråk. Därtill beskrivs minoritetsspråkens rättigheter och rätten till det egna modersmålet. Sverige har fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De utgör en självklar del av den svenska historien och det nationella kulturarvet och bör därför bevaras. Samiska, finska och meänkieli är så kallade territoriella minoritetsspråk, dvs. de har juridisk och officiell status i vissa kommuner. Romani med sina olika varianter och jiddisch är däremot icke-territoriella minoritetsspråk som enligt språklagen ska hjälpas att överleva i Sverige. Den flerspråkighet som finns i Sverige erkänns och synliggörs sålunda sedan 2009 juridiskt: språklagen syftar till att stärka inte bara svenskans ställning utan också andra språk.

I Finlands språklag ges ingen definition på minoritetsspråk. De språkliga minoriteterna har alltid varit mycket mindre både i fråga om antal och andel i Finland än på andra håll i Europa. Utöver finska och svenska har ändå de tre samiska språken nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska samt romani och teckenspråk talats länge i Finland. Den svensktalande minoriteten har ett gott språkskydd då svenska är ett nationalspråk i Finland. Detta avviker i positiv bemärkelse från situationen för de flesta språkliga minoriteter runtom i världen.

Den lagstadgade tvåspråkigheten i Finland innebär bland annat att alla lagar och förordningar ska finnas tillgängliga på både finska och svenska. Individen har rätt att använda sitt modersmål i domstolen och hos myndigheter. Det finns också ett parallellt skolsystem på respektive språk. De två nationalspråken stöds därtill av att alla elever läser det andra språket i skolan. Finlands språklag syftar även till att göra tvåspråkigheten synlig i vardagen. Exempelvis ska officiella skyltar och vägmärken i tvåspråkiga kommuner finnas på både svenska och finska.

Utöver dessa skillnader gällande språklagstiftning och minoritetsspråk finns ytterligare en central skillnad. I Sverige kräver man inte dokumenterade kunskaper i svenska då invandrare från andra länder än Norden söker medborgarskap. I Finland krävs färdigheter i finska eller svenska på nivå B1 enligt den gemensamma europeiska referensramen för språk (CEFR).

Mer information om språkpolitiken i Finland och Sverige:

Halonen, M., Ihalainen, P., & Saarinen, T. (red.) 2014. Language policies in Finland and Sweden: Interdisciplinary and multi-sited comparisons. Channel View Publications.

Johansson, M. & Pyykkö, R. (red.) 2005. Monikielinen Eurooppa: kielipolitiikkaa ja käytäntöä. Helsingfors: Gaudeamus.

Josephson, O. 2018. Språkpolitik. Stockholm: Morfem.

Melander, B. 2007. Språkpolitik och språkvård. I: Sundgren, E. (red.) 2007. Sociolingvistik. S. 310–335. Stockholm: Liber.

Nationalspråksstrategin, Kansalliskielistrategia: Statsrådets principbeslut, Valtioneuvoston periaatepäätös. 2021. Tillgänglig: http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-967-0

Skribenten blir magister i nordiska språk vid Åbo universitet i september 2022.
Kursen Språkpolicy och språkideologier ingår i hennes examen.