Främlingar, hedningar eller nyttiga medborgare – bilden av finnar under medeltiden och i början av den nya tiden

Camilla Wide, Anne-Maria Kuosa, Katharina Pohl & Henrik Hurme

Höstens sista Studia Generalia-föreläsning 24/11 fokuserade på Finlands och Sveriges gemensamma historia. Historikern Marko Lamberg från Helsingfors universitet talade om bilden av Finland och finnar i Sverige under medeltiden och i början av nya tiden. Föreläsningen lockade cirka 50 åhörare från Åbo universitet och Åbo Akademi samt andra finländska, nordiska och europeiska universitet. Därtill deltog även representanter för olika organisationer och arbetslivet.

Marko betonade under föreläsningen att Finland aldrig var en provins i Sverige utan snarare var jämställt med övriga delar i det svenska riket. Invånarna i Finland behandlades lika inför lagen och kronan, dvs. på samma sätt som invånarna i Sverige. Makthavarna förväntades också ta hänsyn till Finland. Intressant nog titulerade sig de svenska kungarna aldrig kungar över Finland.

Bild: Wikipedia Commons

Finnar betraktades samtidigt som ett annorlunda folk och upplevdes till en början till och med som hedningar eller barbarer. Detta kan delvis ha berott på den bild som förmedlades i medeltida texter – vem finnar egentligen syftade till i de allra äldsta är dock oklart. Också i berättelserna om korstågen upprätthölls bilden av den hedniska kulturen i Finland gentemot kristendomen i Sverige. Finnarna beskrevs därtill som ett fattigt folk.

Bilden av finnarna blev mer neutral under reformationen då den patriotiska historietolkningen rehabiliterade Finlands förflutna. Sveriges sista katolska ärkebiskop Olaus Magnus och Västeråsbiskopen Peder Månsson föreslog att det svenska riket skulle dra nytta av finnarnas höga fruktsamhet och finnarna som arbetssökande.

Bild: Wikipedia Commons (Carta Marina)

I samband med reformationen började man även beskriva Finlands förhållande till de svenska kungarna. De svenska kungarna kallade sig storfurstar över Finland från och med 1581. Kungar över Finland kallade de sig alltså inte nu heller.

Att man i Finland talade ett helt annat språk än i Sverige ledde till att finnar ofta uppfattades som främlingar. Svenskarna upplevde finskan som ett helt obegripligt språk. Samtidigt lyftes finskan tidigt fram i dokument som bevarats. Exempelvis önskade man sig skrivare i Finland som kunde landets mål, vilket visar att finskan sågs som viktig.

Under medeltiden var det samtidigt inte ovanligt att flera språk användes till och med inom en och samma text. Marko visade bland annat ett exempel från en text av Stiernhielm, där en soldat kodväxlar flitigt till finska och även andra språk. Under 1600-talet var detta ganska typiskt i poesin. Fenomenet, som har kallats bl.a. makaronisk diktning, härstammar sannolikt ursprungligen från Italien.

Utdrag ur G. Stiernhielm, Discursus Astropoeticus Mixtus et Comicus (Litteraturbanken)

Vi intervjuade Marko efter föreläsningen och frågade hur det kom sig att han började intressera sig för bilden av finnar och Finland under medeltiden och i början av den nya tiden.

– Jag skrev min doktorsavhandling om rådmän och borgmästare i senmedeltidens Stockholm, Malmö och Bergen (Dannemännen i stadens råd; Stockholmia förlag 2001) och stötte på ett flertal finnar i det stockholmska källmaterialet. Jag började intressera mig för vad de gjorde, hur de bemöttes, hur de omtalades och så vidare. Jag började även titta på andra slags källor och upptäckte så småningom den spännande och mångfacetterade bilden.

Vi ställde också frågan om det som Marko talade om under föreläsningen har publicerats till exempel i någon tidskrift eller kommer att göra det.

– Ja, jag har under årens gång behandlat temat i åtskilliga artiklar på svenska, finska och engelska, t.ex. i artikeln ”Finnar, svenskar eller främlingar? Inblickar i den finska befolkningsdelens status i det svenska riket under senmedeltiden” (Historisk tidskrift 4/2000). Som bäst håller jag på att finslipa ett bokmanus som behandlar bilden av Finland och finnar under 1600-talet. Texten innehåller även ett flertal översättningar av dåtida verk som är skrivna på ett flertal europeiska språk. Och nu i december utkommer min artikel i Historiallinen Aikakauskirja. Där diskuterar jag om det går att påträffa ”en finne igen”-fenomen i senmedeltidens Stockholm. (Nej, det går inte, och jag tror också att frasens användning under 1900-talet har överdrivits och jag berör även detta i artikeln.)

Sammanfattningsvis belyste Markos föreläsning hur Finlands förhållande till Sverige sett ut i historiskt perspektiv. De långa historiska banden till Sverige utgör en central del i det självständiga Finlands framväxt som en del av Norden. Närheten och banden till Sverige spelar fortfarande en mycket viktig roll för Finland. I dag är våra två länder jämlika partners med tätt samarbete inom flera sektorer. Det nära förhållandet till Sverige bidrar samtidigt till att göra samarbetet med andra nordiska länder smidigt och naturligt.