Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft
Projektet fokuserar på de lägre ståndens kontakter med skriftkulturen samt problematiserar den finländska allmogens behov av skriftliga dokument och färdigheter att skriva texter på svenska innan finskan blev likvärdig med svenskan. Projektet finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland under åren 2022-2025.
Enligt 1734 års lag samt kungliga och kejserliga förordningar behandlades alla grövre brott, såsom förfalskningar, i hovrätterna. Projektet Förfalskarna använder sig av handskrivna förfalskningar av dokument, såsom prästbevis, orlovssedlar, kontrakt och sedelmynt som ingår i Vasa hovrätts arkiv 1809–1850 och Åbo hovrätts arkiv 1828−1850 (den äldsta delen förstördes i Åbo brand 1827). De har bevarats i original som bevismaterial vid olika rättsfall. Dessa förfalskade handlingar i hovrätternas arkiv är enastående och värdefulla kvarlevor av inte eller delvis utbildade finländares språk- och skrivkunskaper i svenska i det tidigmoderna Finland. Materialet har inte tidigare på detta sätt använts i forskningen i Finland eller i Norden. Projektet forskar även i besvärsskrifter och nådeansökningar som författats av skrivkunniga i svenska vilka ofta själva var häktade brottslingar. Exempelvis under åren 1828–1850 behandlade Åbo hovrätt 682 fall av förfalskningsbrott av vilka två tredjedelar handlade om förfalskning av officiella handlingar och en tredjedel om tillverkning och utprångling av falska sedelmynt. Förutom hovrättsprotokoll med bilagor används som källmaterial folkbokföringshandlingar, skol- och universitetsarkiv, tidningar och tidskrifter samt publicerade instruktionsböcker med juridiska dokumentmallar.
Förfalskarna studerar personer som förfalskade dokument eller sådana som använde sig av falsifikat samt falsifikaten som föremål, arkivhistoriska objekt. Huvudfrågorna är följande:
- Förfalskarna. Vem tillverkade falsifikaten? Vilken språklig och regional bakgrund samt utbildning hade de personer som tillverkade falsifikaten? Hurudana var förfalskarna som brukare av det svenska språket? Hur placeras förfalskningarna i en bredare skriftkulturisk och historisk kontext?
- Användarna. Vem använde falsifikaten? Hur reflekterar användarnas motiv, allmogens geografiska mobilitet och människornas behov av att identifiera sig själva? På vilket sätt ökade de komplicerade monetära förhållandena förfalskningsbrotten bland allmogen?
- Falsifikaten. Vilka fysiska drag visar att handlingarna är förfalskade? Hur förskaffade sig förfalskarna nödvändiga material och verktyg? Hur utmanar falsifikaten grundtanken om arkivens och handskriftskulturens juridiska integritet?
Projektets samarbetsparter
Projektet Språkexperter från det förgångna: stadsskrivarnas yrkeskår, aktörskap och språkbruk i det svenska riket under tidigmodern tid (1614–1714) vid Jyväskylä universitet (ledare professor Harry Lönnroth)
Projektet Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1900 vid Åbo Akademi (ledare docent Ann-Catrin Östman)
Projektet In search of corruption and bad governance practices: Swedish and Finnish experiences, ca 1614–1917 vid Jyväskylä universitet (ledare professor Petri Karonen)
Projektin esittely suomeksi
Svenska litteratursällskapet i Finlandin rahoittama tutkimushanke Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under första hälften av 1800-talet lähestyy 1800-luvun suomalaisten kirjoitustaitoa rikoksen näkökulmasta ja tutkii niitä tilanteita, joissa etenkin alempisäätyiset suomalaiset olivat tuomiolla väärennysrikoksista. Hanke avaa väärennystapausten kautta laajasti 1800-luvun alun suomalaisen yhteiskunnan sosiaalihistoriaa ja etenkin yhteiskunnan työväenluokkaisen ja vähävaraisen väestönosan arkielämää.
Tutkimushankkeen taustalla on toisaalta 1800-luvun alkupuolen suomalaisen yhteiskunnan laajeneva kirjallistuminen ja toisaalta viranomaisten kasvava tarve kontrolloida etenkin vähänvaraisen väestönosan liikkeitä ja työntekoa. Ihmiset tarvitsivat kirjoitettuja virka- ja työtodistuksia, jotka todistivat, mistä he tulivat ja minne he olivat menossa ja olivatko he hyvämaineisia työntekijöitä. Joskus riidat ja pahatapaisuus estivät tällaisten todistusten saannin laillisin keinoin. Joskus taas ihmiset halusivat pitää piilossa erilaiset rikkeensä, jotka olisivat paljastuneet aidosta papintodistuksesta. Testamentteja, sopimuksia ja velkakirjoja väärentämällä yritettiin niin ikään hakea taloudellista etua. Samaan aikaan Suomessa oli käytössä ja liikkeessä sekä ruotsalaista että venäläistä, osittain käsin kirjoitettua setelirahaa, mikä lisäsi rahojen väärentämistä ja myös varattoman väen rahanväärennösyrityksiä.
Tutkimushankkeessa pohditaan sitä, keitä 1800-luvun alkupuolella toimineet väärentäjät olivat? Mikä oli heidän sukupuolensa, ikänsä, äidinkielensä, koulutuksensa ja ylipäätään sosiaalinen taustansa? Miten ja missä he olivat oppineet kirjoitustaidon? Entä ketkä turvautuivat heidän palveluihinsa ja miksi? Oikeuskäsittelyjen aikana kävi usein ilmi, että kirjoitustaidoton syytetty oli törmännyt väärennyspalveluja tarjoavaan kirjuriin lähes sattumalta, maantiellä, markkinoilla tai vaikkapa tutkintavankeudessa. Väärien rahojen teon ja levityksen taustalla saattoi olla jopa rikollinen liiga, jonka toimintaan oli kytköksissä niin miehiä, naisia kuin lapsia. Joskus väärä raha oli osunut käyttäjänsä käteen aivan sattumalta, ja jos haltija ei osannut lukea käsin kirjoitettua käsialaa, hän ei kyennyt väärennystä edes tunnistamaan. Tällöin oikeus yritti selvittää mahdollisimman tarkkaan sen tapahtumaketjun, jonka tuloksena väärä raha oli käyttäjänsä kouraan tai kukkaroon päätynyt. Joku oli saanut väärän setelin ostaessaan torilta kalaa, joku toinen maksuvälineenä käsityöläisverstaassa. Joskus oikeus yritti selvittää väärennöksen laatijaa pakottamalla syytetyn erilaisiin kirjoituskokeisiin, joiden tuloksia verrattiin väärennetyn asiakirjan käsialaan.
Kuva: Mikael Korhonen / Turun hovioikeuden arkisto, Kansallisarkisto Turku