Varje hemmuseum är ett unikt rum av historier

Hemmuseet är en fascinerande nisch inom museivärlden. Hemmuseet berättar berättelsen om en specifik människa, eller flere människor. Och en nämnd individs berättelse är oftast intressantare än de generaliseringar av hur ”folk” levde som etnografiska och kulturhistoriska museer tenderar att skapa. Det finns hemmuseer av väldigt många slag, och konstruerade på olika sätt. De mest uppenbara är hemmuseerna av vår historias mest uppmärksammade kulturpersoligheter, som Johan Ludvig Runeberg, Jean Sibelius eller Axel Haartman, vilka samhället velat hylla. Ibland handlar det om mer ”folkliga” personligheter som av ödets nyck fått sina hem musealiserade, som t.ex. August Pyölniittu i Pemar. I vissa fall handlar det om personer som själv velat skapa museer av sina liv, som Alfred och Helene Jacobsson i Åbo.

Här faller Nils Oskar Jansson och Adéle Weman i något av en egen nisch. De var definitivt kulturpersonligheter under sin tid. Men jag tror inte att särskilt många besökare som kommer till Sagalund för första gången någonsin hört talas om varken Jansson eller Weman. De var sin tids storheter, som sedan blivit bortglömda då tiden gått vidare. Men däri ligger kanske en stor del av fascinationen: besökaren till Sagalund får glädjen av att upptäcka dessa kulturpersonligheter från en gången tid – och inte mindre än genom att besöka deras hem.

Och hur förmedlar det hemmet Janssons och Wemans liv? Det kan åter vara på sin plats att fundera på de åtskilliga sätt hur hemmuseer konstrueras. För museer är alltid konstruerade, oberoende av hur autentiska de än ter sig. En del hemmuseer är helt uppbyggda från noll. En del uppvisar representativa urval av sin invånares konstverk eller litterära produktion. En del kanske är ominredda för att se ut som i invånarens ungdom, med fräscha tapeter och onötta föremål. Andra är bevarade med alla tecken på levt liv som samlat sig. Detta anses bland museimänniskor vara mer autentiskt, fast det kanske inte alltid är lika vackert och representativt. Ibland har också hemmuseet flyttat till en annan byggnad, eller så har själva byggnaden flyttats till ett friluftsmuseum, som drottning Sonjas barndomshem på Maihaugen i Norge.

Här kan vi påstå att Villa Sagalund ligger rätt långt mot den autentiska ändan av skalan. Villan har aldrig tjänat som något annat än Janssons och Wemans hem, och därefter ett museum som representerar Janssons och Wemans hem. Speciellt på Wemans sida har inte museimänniskornas händer haft för mycket med kompositionen att göra. Det är Adéle som har har inrett där.

Det kanske mest intressanta är ändå att byggnaden står på sin ursprungliga plats, och dess relation till sin omgivning kan berätta massor – även om omgivningen förstås har förändrats. Utsikten från både Adéles och Nils Oskars rum mot museiparken, närheten till Vreta skola och Wrethalla som var så centrala för deras livsverk – och närheten till den omgivande naturen som inspirerade dem båda – kan fortfarande upplevas, och skapar broar till deras tid. Även om museet vuxit och utvecklats – till den grad att idag också Vreta folkskola är en del av museet.

Det finns alltså massor med kunskap inbakat i ett hemmuseum. Kunskap som inte finns i dokument eller böcker. Kunskap som man kan ta till sig genom rummet, eller genom föremålen. Genom att röra sig i det och uppleva det och de levda liv som rummet omfattat. Projektet En lund av berättelser har varit föregångare i att inse detta. Det kommer att bli verkligen intressant att följa med projektets utvecklig och vad det avslöjar och leder till.

John Björkman, museichef, Sagalunds museistiftelse