Ett speciellt möte i Åbo

I ett gränsområde som Åbo – en stad som historiskt har befunnit sig mellan olika kulturer och språk – fick jag möjlighet att vistas under maj och juni, när våren övergår till sommar och luften fylls av den berusande och oförglömliga doften av syren som dominerar över staden. Den följde mig varje dag på vägen till Turun yliopisto som under en månad fick bli mitt hem, inte minst tack vare min handledares värme och generositet, professor Viola Parente-Čapková.

Under min forskningsvistelse fick jag också möjlighet att träffa den författarinnan vars gränsöverskridande litterära resa jag undersöker i min doktorsavhandling – Zinaida Lindén. Lindén är en finlandssvensk författare, född i Leningrad i dåvarande Sovjetunionen. 1991 flyttade hon till  Åbo, där hon debuterade med novellsamlingen Överstinnan och syntetisatorn (1996) på svenska – ett språk som hon lärde sig vid Leningrads universitet och som hon utvecklade en djup och emotionell relation till.

Vistelsen i Åbo gav mig möjlighet att komma närmare och bättre förstå några av de frågor och teman som präglar Lindéns författarskap, såsom migration, språklig och kulturell identitet samt vad det innebär att befinna sig i en marginaliserad position. Nästan alla hennes karaktärer är emigranter som rör sig mellan olika länder, kulturer och språk. De tvingas anpassa sig till de nya samhällen där de bor och lära sig nya språk. Ibland lyckas de med det, medan de i andra fall kolliderar med sin omgivning.

I brevromanen Takakirves-Tokyo (2007) undersöker Lindén exempelvis vad det innebär att vara emigrant i Finland, särskilt genom den ryska emigranten Iraida Dahlin (ett talande namn, med tanke på likheten med Zinaida Lindén), som inte behärskar finska utan endast svenska. Romanen skildrar dynamiken mellan inkludering och utsatthet i ett tvåspråkigt samhälle där tolerans samtidigt är begränsad gentemot dem som inte behärskar majoritetsspråket, d.v.s. finska.

Att få träffa och samtala med Lindén blev både ett privilegium och en möjlighet att få en djupare inblick i hennes arbetsmetod. Hon intar en unik position i den samtida europeiska litteraturen. Förutom svenska, som är ett officiellt språk i Finland men samtidigt ett minoritetsspråk, skriver Lindén även på ryska, sitt modersmål. Det var särskilt intressant och värdefullt att få en inblick i hur en författare som arbetar på två språk skriver och skapar sina verk. Lindén berättade att hon skriver sina utkast både på svenska och ryska och att hon på så sätt arbetar parallellt med de svenska och ryska texterna, vilka hon själv betraktar som original.

Det som gör Lindéns författarskap fascinerande är att svenska och ryska inte är de enda språk som hon rör sig mellan. En mosaik av andra språk förekommer i hennes verk, såsom engelska, japanska, latin, polska, finska och franska. Dessa språk fyller inte bara en estetisk funktion i texterna, utan gestaltar också möten mellan människor från olika länder och kulturer, med skilda språkliga och kulturella identiteter. På så sätt utmanar Lindéns författarskap det dominerande enspråkiga paradigmet och synliggör litteratur som en dimension där flera språk och kulturella erfarenheter kan samexistera.

När jag tänker på Lindéns verk föreställer jag mig dem som två dukar, där målaren hela tiden fortsätter att rita och lägga till nya färger. På dessa dukar kan människor mötas, oavsett härkomst, identitet och språk. Kanske är det just detta som Lindéns verk påminner oss om: att bakom våra olika språk, kulturer och identiteter finns något som förenar oss – att vi alla är människor.

Vill du veta mera? Läs Mihaela Frunzas artikel “Language Games and Humour in Zinaida Lindén’s Novel To My Sister Across the Seas” i tidskriften Constellazioni.

Mihaela Frunza, Sapienza Università di Roma