Birgittas eftermäle i den finländska kulturen

Reformationen avskaffade helgonens roll som gudomliga förmedlare, men Birgitta och andra helgon glömdes inte bort. Många av helgonens festdagar var också märkesdagar för årets lopp i Finland och de firades fortfarande efter reformationen. Ofta tillhörde dessa helgon, som exempelvis Sankt Göran med festdagen den 23 april, den första fasen av kristnandet. Information om Birgittas festdagar har inte bevarats i rättsprotokoll från den tidiga moderna tiden, i vilka ritualer som hållits för firande av helgonens festdagar behandlades efter att reformationen hade förkastat dem som vidskepliga. Birgittas festdag den 7 oktober fanns dock kvar i almanackan, men den var inte kopplad till några särskilda kyrkliga ceremonier och verkar inte heller ha varit en del av folkliga årscykelritualer. Trots detta förblev Birgitta ändå närvarande i den kulturella minnet, vilket visas av Kansanrunousarkistos (folkdiktsarkivet) dikter där den finska versionen Pirkko och Pirjo av namnet Birgitta förekommer i olika sammanhang.

Ett katolskt helgon som reformationens budbärare?

Birgitta blev på nytt en central del av det finländska kulturarvet i samband med nationalismens uppsving i slutet av 1800-talet. Birgitta förekommer ganska ofta i pressen under 1800- och särskilt under 1900-talet. Birgitta användes som skapare av den finska och – överraskande nog – lutherska identiteten. I tidningen Haminan Sanomat år 1898 beskrivs hennes verksamhet på följande sätt: “Och till Rom uttalar hon helig vrede, lysande av gnistor: dina murar är i ruiner, på deras plats växer bara tistlar och ormar myllrar. Du har omvandlat lagens tio bud till ett enda: pengar hit. […] På den heliga stolen såg hon sitta mörkrets furste Lucifer. […] Påven kallar hon själarnas mördare, som var elakare än Judas och skamlösare än Pilatus.” Haminan Sanomat, 18.08.1898