Katarina och kanonisationsförhören

Katarina återvände till Rom tillsammans med Birgittas biktfar och de insamlade mirakelberättelserna som hade dokumenterats i Sverige. Katarinas avsikt var att inleda processen för att kanonisera Birgitta, men hon agerade inte ensam: För att stödja Birgittas helgonförklaring skrev både den helige romerske kejsaren, kungen av Sverige samt ärkebiskopen av Uppsala brev till påven för detta ändamål.

Vid slutet av 1300-talet var det endast påven som hade den officiella rätten att förklara någon till ett helgon. Påven var inte positiv till alla helgonförklaringsprocesser. Att ens inleda en process krävde ofta aktiv förhandling och lobbying bland påvliga tjänstemän. Efter att processen var inledd genomfördes en formell utfrågning om de potentiella helgonens dygder och mirakel. Om materialet ansågs trovärdigt kunde påven förklara kandidaten till helgon.

Birgittas helgonförklaring krävde ett aktivt engagemang av hennes kyrkliga supportrar och framför allt av Katarina. Katarina och hennes stödgrupp lyckades och påve Gregorius XI öppnade en officiell utfrågning om Birgittas helighet år 1374. I Rom utsåg Katarina en prokurator för utfrågningen, vilket var en central roll i processen. Prokuratorn (i detta fall tillsammans med Katarina) formulerade vanligtvis en lista med frågor (articuli) att ställa till de utfrågade. Prokuratorn hade också ofta i uppgift att kalla in de utfrågade för utfrågning. Sammanfattningsvis spelade prokuratorn, och i detta fall även Birgittas dotter Katarina, en central roll i formandet av bilden av helgonets gärningar.