Himmelska Uppenbarelsers tillkomstskede

Det är känt att Birgitta själv skrev en del av sina uppenbarelser, eftersom hennes utkast skrivna på fornsvenska har delvis bevarats. Dock utarbetades de faktiska versionerna på det sätt som var typiskt för medeltiden: Birgitta dikterade sina uppenbarelser på svenska och hennes biktfader översatte dem till ”bokspråket”, det vill säga latin, och en närvarande skrivare nedtecknade dem. Denna metod nämns också i vittnesmålen under Birgittas kanonisationsprocess. Dokumenten berättar även att Birgitta granskade de latinska versionerna för att tydligt visa hennes författarskap bakom texterna.

Redigeringen av uppenbarelserna

Uppenbarelserna skrevs först ner i häften som innehöll ungefär ett dussin sidor. När mängden text växte uppstod behovet av att organisera och redigera häftena till böcker. Denna uppgift gav Birgitta till sin biktfader, den spanska biskopen av Jaén, Alfonso, som hade bosatt sig i Rom under 1360-talet. Alfonso organiserade Birgittas uppenbarelser i sju böcker och presenterade den första utgåvan för påven mot slutet av 1370-talet. I den första versionen utelämnade Alfonso de mest kritiska delarna där Birgitta riktade sin kritik mot påven och de delar som inte passade för att styrka uppenbarelsernas äkthet. Dessa delar lades senare till i tillägg som utfördes av prior Petrus och bröderna vid Vadstena kloster, efter att påven hade bekräftat uppenbarelsernas gudomliga ursprung. Dessa tillägg är kända som Revelationes Extravagantes.

Påvarna Gregorius XI och hans efterträdare Urban VI tillsatte kommittéer vars uppgift var att undersöka uppenbarelsernas äkthet. Kommittéerna bestod av ungefär tio personer, inklusive kardinaler, biskopar, teologidoktorer och magistrar. Inget som kunde fördömas hittades i verket.