Fåfängans fördärv

Enligt medeltida tankegångar ansågs yttre skönhet också vara en indikation på inre skönhet. Trots detta betraktades all form av smyckande som syndigt; enligt medeltida lärdomar ledde kvinnors fåfänga till ekonomisk undergång för deras äkta män, ett prålig yttre väckte avund hos andra kvinnor och lust hos män. Dat var alltså inte fråga om en liten förseelse utan fåfänga bar med sig fröet till socialt kaos och andlig förvirring.

Fasa över omåttlighet

I en av sina uppenbarelser vägledde Jesus Birgitta om fåfängans skadlighet genom att lära henne en bön att säga på morgonen när hon klädde sig: “O Herre Gud, jag tackar dig för att du stöder mig i mina synder, även om jag inte är värdig att se dig i min omåttlighet. Därför täcker jag mitt hår. O Herre Gud, du som är skaparen av allt gott och över människan som du har skapat – förbarma dig över mig! Så att jag inte fäster uppmärksamhet vid mitt ansiktes skönhet, täcker jag mitt ansikte till din ära. Välsignad är du, min Gud, som tillåter mig skor – så att jag kan vara stark och inte svag i din tjänst. Förbarma dig därför över mig, så att jag kan gå i dina uppdrag.” Kristus fortsatte att instruera Birgitta genom att berätta att överdrivenhet var en skräck för honom – i den grad att en jungfru benägen för lyx inte kunde vara ren i hans ögon om hon inte rättade sitt misstag med botövningar (Rev. IV: 94).

Den feta kalvens leriga svans

Jesus och Birgitta återvänder senare till omåttlighetens tema, när Jesus fördömer en stolt och fåfäng abbedissa genom att jämföra henne med djävulens feta kalv, som när den går till kvällsmål smutsar ner allt omkring sig med sin leriga svans. På detta sätt smutsar abbedissan ner sina systrar med sitt exempel. Utan att bry sig om de benediktinska ordensreglerna gick abbedissan omkring i fina, mjuka och färgglada kläder. Enligt reglerna skulle abbedissan också äta asketiskt och inte äga något. Den abbedissa som skildras i visionen följde dock sina egna begär. Eftersom hon inte rättade till sina egna eller sina systrars sätt, gick hon med de feta kalvarna till helvetet för att slitas sönder av helvetes korpar, eftersom hon inte ville gå till himlen med de ödmjuka och asketiska.

För att vara ännu mer övertygande visade sig abbedissan för Birgitta i vitt efter sin död – eftersom hon hade bevarat sin kroppsliga oskuld – men hon var insvept i ett nät av järn, eftersom hon inte hade följt sin ordens regler. Hennes tunga var i eld på grund av allt onödig prat och skoj; fötterna och händerna var av bly, eftersom händerna kunde ha utfört värdefullt arbete, men var svaga och värdelösa. Fötterna kunde ha lett abbedissan som ett exempel för sina systrar, i stället halkade de runt i världsliga ting och var värdelösa för andliga goda gärningar. “Mina ögon ser ut som gråtna, och med rätta,” berättade abbedissan för Birgitta och fortsatte: “Jag är i ett eländigt tillstånd, väntande på det goda som helgonens böner och Kristi blod kan föra till mig.” (Rev. VI: 98)